på flygplats/i Windhoek

Onsdag 9 januari

Härligt bortskämda på flyget med både middag och frukost kommer vi fram till Jo-burg på morgonen. Återförenade! 

Yeih! 

Vi är i Afrika! Det är varmt.

Ett par timmar till nästa flyg, tid till att försöka kontakta Bianca. Efter många om och men lyckas vi WiFi koppla upp oss på flygplatsens Internet och sända mail:

Finns det möjlighet att möta oss på flygplatsen?

Pratar med en mysig och språkkunnig syd-afrikanska på toaletten, 9 språk, och tog oss för under 20,what's not to like? :) Folk är väldigt pratbara här! Speciellt när Trine har sin lillebror med sig. 


Ganska slitna kliver vi av flyget på Hosea Katako utanför Windhoek, med en plan:
-viktiga papper
-bagage
-skaffa mobilnummer
-ringa Bianca

Vad vi inte räknade med var de minst sagt intensiva taxichaufförerna.

Do you need a taxi?

No thank you, a friend is getting us.

A friend? What is his number,I can call him!

No thanks! We'll be fine!

Dessvärre räckte inte det. De följde efter oss, stod och väntade när vi köpte simkort. Säljaren var väldigt trevlig och hjälpsam. För att komma undan taxichaufförerna och andas gick vi på toaletten och ringde Bianca. Bianca= fix-fix-fix. Mikey, jobbar som flygledare och just idag va han på H.K. Färdig på jobb klockan 7 och då kunde vi åka med honom till stan. Så vi sätter oss på flygplatsens lilla restaurang, tar nåt kallt att dricka och ser på folk. Känns lite konstigt att alla gäster är vita eller färgade och all personalen är svart, kanske bara en tillfällighet.

Efter en stund sätter vi oss i solen och jag kan inte låta bli att fascineras lite av palmerna .
Några tyska ungdomar(säkert 30 år) spelar in en reklamfil om Namibia/flygplatsen. De är sådär trendiga och solbrända som mediafolk här förväntas vara.
Lite efter 7 kommer Mikey, han har ringt Trine och frågat

How will I recognize you?

Two very white gils and a black doll.

First thing he says when he walks up to us:

YOU'RE REALLY WHITE!

Kram och hei och vi känner oss supervälkomna! Med världens största leende uttrycker han hur priviligierad han känner sig som får ta emot oss och vara den första namibian vi möter:) Mikey försöker tämja vår skandinaviska kvinnor-kan-själv med sina gentlemanna-manér, men lyckas väl bara halvvägs. Vi åker med hans kollega Lemek till stan och efter att ha hämtat Mikeys bil åker vi till Elin och Lars-Erik. -kändisar!-  Ett fantastiskt mysigt par från Norge, som vi hört väldigt mycket om redan innan vi reste. De blev lite överraskade att vi redan är där eftersom de hade räknat med att hämta oss på flygplatsen, men lite misskomunikation i mailande så blev det inte så. 
Efter lite uppdateringar på vem-var-varför-osv och ett par Savanna börjar det närma sig läggdags. Jag vet inte hur Lars-Erik var innan de flyttade hit, men här är det definitivt gentleman som gäller, mitt i det gentila packa bagaget lyckas han väldigt graciöst backa över en väska och ramla i backen med fötterna rätt i luften, en fantastiskt oväntad och underhållande syn! De kör oss till Reichels, de är på semester, men 2 systrar bor där. 
Vi träffar Sylvia, från Namibi. Viträffar kiwin Michaela och sydafrikanskan Jaquline . Dessa fantastiska systrar har varit där i nästan 5 månader och trots att de inte träffats för 1.5 år sedan och bara träffats 1 gång innan de drog till Namibia tillsammans är de som ler och långhalm. De senaste 5 månaderna har de bara varit isär en natt.

Afrika-förväntan: jordgolv och kackerlackor
Afrika-IRL: aircondition och kingsize-bed

SOVA!!! Tomorrow- fieldservice!!!



Vad vi inte kunde idag:

koppla upp på internet, WiFi-tingi-ting
hantera taxichaufförer
se självständiga och självsäkra ut
komma oss från flygplatsen på egen hand
låta män vara män
ordna eget boende

Lärdomar:

trineohanna kan pröva sig fram till internetuppkoppling på flygplats
trineohanna kan lära sig låta andra bära sina väskor för deras manlighets skull(värt att tänka på i vart fall)
trineohanna kan lita på att Jehova ordnar med resten så länge de lägger det i hans händer
trineohanna har bröder och systrar som tar hand om dem